Det går egentligen inte beskriva hur det är att sitta i fängelse, det måste upplevas.

 Men jag ska i alla fall försöka. Skönt att skriva av sig och det hela är rätt tragikomiskt. Dom som ska infinna sig i fängelse för första gången och är nervösa över hur det är kan få veta en del här eftersom Kriminalvården inte ger någon vidare information på deras hemsida. Vem som helst kan hamna oskyldig i ett fängelse och alla borde få veta hur illa det är.

 Det är naturligtvis mycket värre i andra länder, men det är ju ingen ursäkt. Såklart ska man ta sitt straff och självklart fattar jag att det inte är kul, mysigt eller lyxigt i ett fängelse, men det finns ju gränser för hur man blir behandlad. Är så trött på att höra "If you can't do the time, don't do the crime." 

 Jag trodde vi hade vettiga fängelser i detta land, men nu vet jag bättre. Man hör jämt om hur folk tycker vi har lyxiga fängelser i Sverige, men dom har nog aldrig suttit inne. Det läskigaste med allt är nog hur svårt det är att få folk att förstå hur jobbigt det är. Jag skulle hellre suttit dubbel så lång tid i fängelse om vi hade haft bra fängelser i detta land. Så för mig var det inte frihetsberövandet som var straffet, utan personalen. 

 Jag mådde som sämst i mitten av fängelsetiden för det tar ett tag innan man märker hur illa det är och innan man bryter ihop, men sedan vänjer man sig lite också. Så om någon besöker ett fängelse en dag verkar nog allt att fungera bra, trevlig personal och det ser inte så hemskt ut. Men precis som i den geniala filmen Gökboet smyger det sig på och blir värre och värre. Smygfascism helt enkelt.

 

Anstalten Ringsjön

Utanför Eslöv i Skåne.

Anstalten Ringsjön

Ligger vackert ute på landet.

Anstalten Ringsjön

Bara ett litet staket.

Anstalten Ringsjön

Öppen anstalt (klass 3).

Anstalten Ringsjön

Kvinnoanstalt.

Först verkar det bra

 Jag arresterades i maj 2016, blev inte häktad, dömdes i oktober till 2 år, överklagade och dömdes i mars 2017 till 9 månader. Jag skulle infinna mig senast den 19:e juni i fängelset. Ovissheten av att vänta i ca ett år innan allt är klart är ett straff i sig. I alla fall eftersom detta var första gången jag var åtalad (och begick ett brott). Personligen tycker jag och många med mig att jag jag dömdes för hårt, men rent juridiskt var det nog praxis. Att vara arresterad för första gången var också en chock, trodde inte jag skulle bryta ihop, men det gjorde jag. Det är ju precis som en isoleringscell. Satt där fyra dagar vilket är max för en arrest. Att vara inlåst och bara sitta där och stirra in i väggen medan timmarna går är svårt att beskriva.

 Det finns sex kvinnofängelser i Sverige. Stockholm, Göteborg, Örebro, Sundsvall och Eslöv. Det sägs att den i Göteborg är bäst. Först kom jag till en öppen anstalt i Eslöv eller rättare sagt utanför Stehag i Skåne som heter Ringsjön. Det ligger vackert mitt ute på landet bredvid ett slott som är ett behandlingshem. Här finns plats för 14 intagna. Öppna anstalter är ofta små och ser mer ut som ett vandrarhem än ett fängelse. På öppen anstalt till skillnad från sluten får man ha sina egna kläder. Här fanns en kvinna som bodde ihop med sin ettåriga bäbis, så vi satt där och gullade med den när vi åt. Man måste gå ut på promenad efter frukost. Här är det självförvaltning, så maten lagar man själv typ en gång i veckan till dom andra. Det var jag jättenervös inför eftersom jag är så dålig på att laga mat. 

 Jag och tre andra tjejer fick sova i korridoren för att det var överbelagt. Det var varmt, fläkten snurrade, man fick inte släcka ljuset i taket (för man ska kunna se utrymningsdörren tydligt) och dom två tjejerna snarkade i kapp. Jag sov nog två timmar om natten dom tre dagarna jag var där. En kvinna hade sovit i korridoren i två veckor. Det begås många brott just nu så det är fullt överallt. Jobbet var att sticka till hemlösa. Lite roligt hur många tanter tyckte det var tråkigt att sticka. Jag berättade om att jag hade varit på Alcatraz och att där stickade dom mycket. Någon frågade "Hur i hela friden hamnade du där?" Jag sa att "Nä, det var ett mord jag begick." Hon sa "Jaha." och såg allvarlig ut, då inser jag att man inte kan skämta hur som helst i ett fängelse. :-) 

 Sen skickade dom mig och en av dom andra tjejerna till en öppen anstalt i Sundsvall istället som heter Ljustadalen. Vi åt lunch på olika häkten och arrester på vägen och sov över på häktet i Örebro. Det är god mat på alla häkten. I bussen med fönsterfilm sitter det med en vakt för varje intagen. Även en annan kille plockades upp på en bit på vägen som hade handbojor som satt fast i ett skärp. Jag stirrade jättemycket på honom för jag trodde det var en mördare eller nåt. :-) Men det är tydligen inte ovanligt att man har handbojor när man flyttas. 

 Jag blev förvånad när jag kom till Ljustadalen för där var det mycket hårdare regler än på Ringsjön. Det är verkligen på millimetern. Väldigt absurt eftersom det är en öppen anstalt vilket betyder att du kan gå ut när du vill (mellan 07.00-21.30). Det är bara ett stängsel, högt som ett vanligt staket och utan grindar så det är bara att rymma om du tröttnar. Men då straffas du genom att bli skickad till en sluten anstalt. Jag tänkte när jag mådde som sämst att det skulle inte förvåna mig om jag bara vandrar iväg en dag, men visste ju att det inte hade varit en bra idé så försökte få bort dom tankarna.

 På denna anstalt finns 25 bäddar och 20 rum, det vill säga att är du ny så kan du få dela rum och våningssäng med en annan, men efter en tid får du eget rum. Kan variera mellan tre dagar till tre veckor. En kvinna bad om att få sova i ett av dubbelrummen som stod tomt för att hennes rumskarat snarkade så, men det fick hon inte, varför vet jag inte. Här finns toalett på rummet till skillnad från Ringsjön där man delar badrum med dom andra. Man får röka vid vissa tider. I början är det jobbigt med alla ljud eftersom man lever ju så nära folk hela tiden, men man vänjer sig ganska snart. Denna byggnad var från början en köksskola så det fanns en bastu i källaren.

 Du får ringa ett ankomstsamtal men för att få ringa mer tar det ca 2-3 veckor innan du får telefontillstånd. Dina anhöriga som du ska ringa till får inte stå med i brottsregistret och dom ska godkänna ansökan först. Om du har småbarn ska du får ringa tidigare men det brukar personalen glömma och säga att i morgon får du ringa men sen blir det inte så och det kan pågå i flera dagar.

 Det hade varit lätt att smuggla in en smartphone här. Om dina besökare lägger den i trädgården så går du bara och hämtar den sen. Du har den sen i byxfickan och en tröja utanpå så dom inte hittar den i ditt rum när dom visiterar det. En hade dock lyckats smuggla in en Ipad med internetsticka. Vet inte hur hon bar sig åt, tror det var under ett fodral i väskan. När man skrivs in på anstalter görs alltid ett urinprov, men slumpmässig kroppsvisitation hände bara en gång på dom två månaderna jag var här. Då fick alla helt plötsligt samlas i ett visst rum och vänta medans en och en fick gå ut och visiteras. Tror dom söker igenom hela fängelset samtidigt. Dom intagna sa att en gång fick dom vänta matsalen i sex timmar. På slutna anstalter är det slumpmässiga urinprov då och då, och då måste man klä av sig alla kläder och kissa med bara en morgonrock på sig.

 I början var jag så där pigg och trevlig som man normalt är. Första gången vi åt middag vilket var på midsommarafton och det var lite extra fin mat tyckte jag alla verkade så hängiga och tråkiga men efter ett tag blir jag likadan när jag märker hur surt det är att sitta inne. Och en gång långt senare när det kommer två nya tjejer typ samtidigt som ska dela rum har dom också den där pigga stilen vilket är uppfriskande att se, dom ställer frågor som vid detta laget känns lite naiva och jag tänker att dom vet inte var dom har hamnat. Efter några dagar sent på kvällen smäller det till i deras dörr, då har dom bråkat och jag tänker, nu har dom landat. :-D
 

Dåligt med jobb

 Den första månaden hade jag som jobb att sticka och sätta ihop små plastbitar åt något företag. I det rummet spelades Sundsvalls lokalradio. Det är väl straff nog. :D Det är så kul att dra såna skämt, "Det är väl straff nog" om olika saker.  Det var också rätt starkt ljus där inne så jag satte mig utanför rummet och stickade. Dörren stod alltid öppen och det var en soffa precis utanför, då kommer en vakt och säger att man ska sitta i det där terapirummet när man jobbar, jag frågar varför och hon säger bara "Därför att det är så." 

 Den andra månaden var mitt jobb att städa. Vi var flera som jobbade med att städa och eftersom det var så liten anstalt (öppna anstalter är ofta det) så blev vi klara på en timme, sen hade man tre timmar kvar på arbetstiden och vi försökte flera gånger förklara för personalen att det finns inget mer att städa. (Jag är pedant.) Men dom säger bara "Har ni tagit listerna?" eller låser upp något mer rum som vi kan städa fast det redan är rent. Femte gången jag försökte förklara att det inte finns tillräckligt att städa blir jag irriterad och säger "Menar ni på fullaste allvar att vi ska städa fast det redan är färdigstädat!?"

 Då blir jag kallad till förhör och får en misskötsamhetsrapport för att ha varit otrevlig och jag ber om ursäkt. Då förstår jag att man bara ska göra som dom säger. Logik och sunt förnuft är dom inte intresserade av. Och inte mig emot, att lotsasstäda och få betalt för det. Men absurt som attan är det. Dom kunde ju åtminstone erkänna att dom inte har lyckats skaffa jobb så det räcker åt alla.

 Det var detsamma för dom som jobbade i trädgården. En tjej som hade ADHD började gråta när hon berättade hur rastlös hon blir när det inte finns något att göra. En del jobbade i köket och gjorde väldigt god mat, även om dom ofta bråkade om vad för mat som skulle lagas. Personalen har alltså ingenting med det att göra. 

 

Lite att göra

En månad i fängelse känns som ett år. Man blir zombiefierad. :-) Trisdessen är det värsta med att sitta inne. Dator får man bara använda om man studerar och bara på skoltid, inte på fritiden. En vakt måste tydligen vara närvarande när dator/skolsalen används. Vet egentligen inte varför, så är det inte på alla fängelser som någon påpekade. Och man får inte ladda ner några program. Jag hade så gärna velat använda ett visst ritprogram som jag håller på med på fritiden. Tänk vad jag hade fått gjort alla dom månaderna. Utvecklas. Men det kanske anses för kul om man får göra det?

 I början klättrade jag på väggarna eftersom det är så tråkigt. Man är ju inte van vid att inte ha internet där man ju gör det mesta i underhållningsväg nu för tiden. Jag var också frustrerad över alla överdrivna och korkade regler. Det var vi alla. Men annars hade vi det ganska trevligt där på kvällarna. Att man stör sig på småsaker när främlingar ska bo ihop är ju inte så konstigt, men det kan också vara mycket skitsnack och bråk på rätt låg nivå från vissa. 

 Anstalten är indelad i två delar. Så på kvällen kl 22.00  låser dom avdelningen där vi har våra rum, duschrum, pentry, fikarum och tv-rum. (Till skillnad från sluten anstalt där man blir inlåst på sitt rum på kvällen.) Man går till dukat bord, det är frukost, lunch, middag och man får ta med sig två smörgåsar till den andra avdelningen att äta på kvällen.

 Här hade dom grundutbudet av kanaler (ca 6 st). Men nu ska tydligen alla fängelser och häkten att samma kanalutbud. Ca 25 kanaler tror jag dom sa. Vi hade egna tv-apparater på rummen men dom hade inte varit i bruk på ett halvår och på dom två månaderna jag var där kom dom aldrig igång även om dom sa att det snart skulle ske. Det fanns två tv-rum där vi alla satt och trängdes på kvällarna och försökte komma överens om vilken kanal vi skulle titta på, hur högt det ska va, vilka lampor som ska vara på, hur mycket fönstret ska vara öppet och om dörren ska vara stängd. Om ni bara visste vad mycket skitprogram jag kollade på! En gång tittade vi t.o.m. på minigolf. :-)

 Det var många som stickade även på fritiden, men det ger mig inte något, jag gillar inte heller att läsa men det kan man ju göra hur mycket som helst i ett fängelse. Däremot tränade jag mycket. Sex dagar i veckan, en dag i gymmet och joggade på en slinga i deras stora trädgård. Försökte se fängelsetiden som ett träningsläger och köpte knappt nåt i kiosken. Sen åt jag bättre mat och mer regelbundet vilket jag inte gör annars. Jag är autistisk och har svårt för rutiner, men det får man ju i fängelse. Så jag gick ner 8 kg. Det är en rätt trafikerad väg vid anstaltens område, så när man går på promenadslingan tutar bilar ibland. Tror dom vill göra narr av oss fångar.

 Kiosken är ett papper där man fyller i vad man vill beställa och så kommer det en gång i veckan. Det är olika mycket produkter i olika fängelser och inte direkt billigt eftersom dom har monopol. På en anstalt var det en privatperson som skötte kiosken, ganska bra affärsidé. Flera störde sig på att man fick lönebesked dagen efter man fick beställa från kiosken. I kiosken finns godis, mat, tidningar och hygienartiklar även om man får de viktigaste hygienartiklarna gratis i fängelset. Man får inte äta lakrits eftersom det kan ge utslag på urinproven. En gång kom en trubadur och sjöng för oss, ibland fick vi beställa pizza och varannan vecka var det aktivitetssöndag. Förtroenderådet är en grupp där du  betalar 10 kr varannan vecka där alla kan anordna typ frågetävlingar eller köpa in saker t.ex. solstolar.

 En fascinerande tanke är om alla i ett fängelse var tvugna att träna ofta, fick knappt äta några kolhydrater, inga mejeriprodukter, inte något godis, var tvugna att studera en hel del och gå i terapi. Men det är väl för lyxigt såklart, då skulle man väl nästan vilja sitta inne. Ett slags träningsläger. Men nog skulle man bli en bättre människa. :-P 

 

Slött och fåniga regler

 Just det där att det inte finns så mycket att göra i ett fängelse gör att man blir mer lättirriterad på saker som inte fungerar. Ute i friheten kan man alltid göra något annat trevligt medans man vänstar på att något ska fixas, alla problem blir förstorade i ett fängelse, man blir insnöad. Man får inte ha för mycket saker på rummet för att dom lätt ska kunna visitera, vilket dom gör två gånger om dagen, en grundlig och en lättare. En gång kom en vakt in där vi jobbade och bad en intagen komma med henne och när hon kom tillbaka sa hon att hon hade visst inte bäddat sängen ordentligt. :-) När man är ny går en vakt igenom en lista och bockar för allt som är på rummet innan man får det. Säng, bokhylla, skrivbord, lampa... Som om man skulle försöka smuggla med sig ett skrivbord när man åker därifrån. :-) 

 Det är störigt hur slött och fånigt allt är. När en mikrovågsugn gick sönder i pentryt fick vi inte använda mikrovågsugnen i matsalen. Vi väntade en månad på en ny mikrovågsugn, dom skulle beställa en ny. Anstalten låg inte långt ifrån ett köpcenter och det är ju bara att åka dit och köpa en så är det klart på en timme. "Hur svårt kan det va?" Det är en fras vi intagna drog ofta. Som när jag frågade om jag fick köpa like O'boy från den som var i matsalen eftersom det inte gick att beställa det i kiosken. Jag dricker varken kaffe eller te och ville ha nåt varmt att dricka på kvällen. Kallt på rummen i Norrland fast det var sommar. Nej, man får inte ta ut nån mat från matsalen.

 När chefen hade sommarsemester kom en vikarie chef. På ett av veckomötena nämnde jag att man kanske skulle fixa med en skohylla vid ingången så man inte drar in så mycket lera när det är dåligt väder och han nämnde nåt om att skaffa ny sån där man borstar skorna på och nya dörrmattor. Jag tänkte att det kanske fixas om nån månad, det var inte viktigt. Men nästa dag var dom där! Jag fick en chock. Är chefer så olika effektiva undrar jag då. Jag vet dock att jag är lite så där typiskt autistiskt ordningsam.

Anstalten Ljustadalen

Sundsvall, Norrland.

Anstalten Ljustadalen

Stort område med promenadslinga.

Anstalten Ljustadalen

Anstaltschef Marie Larsson.

Anstalten Ljustadalen

Öppen anstalt i bostadsområde.

Anstalten Ljustadalen

Inga grindar.

Får inte min medicin och det slutar i slagsmål

 Om man tar någon medicin måste man första månaden ta den på expeditionen, efter det fick jag ha den på mitt rum. Dom lägger all ens medicin i en apodosrulle som man ska ha i ett litet värdeskåp. Ibland råkade jag tappa den långa rullen på golvet och brydde mig inte om att rulla ihop den igen innan jag tryckte in den i skåpen. Efter att jag haft medicinen på rummet hade vakterna på en visitation märkt att jag inte tagit medicinen i rätt datumordning. Jag sa att jag inte visste att det var så viktigt, jag har tagit min medicin i 20 år så trodde inte dom hade något med det att göra. Jag hade också en annan medicin i rullen som jag slutat ta eftersom den inte gjorde någon verkan längre. Men jag fick en missskötsamhetsrapport på det hela och nästa dag var det förhör hos nån slags chef.

 Eftersom det bara var medicin för en dag kvar säger dom att jag inte får ta min medicin imorgon eftersom den låg i en påse med för gammal datum på. (Medicinen var inte för gammal.) Dom hade rådfrågat en sjuksköterska på en annan anstalt som sagt att det är ok att jag hoppar över medicinen en dag. Jag sa att jag ska ta medicinen i rätt ordning i fortsättningen och just nu kunde dom ju räkna för att se att jag inte tagit för mycket. Men dom sa att dom begår ett tjänstefel och kan förlora sin tjänst om dom ger mig medicin som ligger i en påse med för gammalt datum.
 
Jag försöker förklara för dom att min medicin är väldigt viktig eftersom den är mot panikångest och panikångest är det värsta jag vet! Jag skulle dessutom på min första perimission nästa dag 4 timmar så jag ville inte riskera att få panikångest på stan eller senare på natten. Att sitta inne är jobbigt nog som det är. Men dom vägrar. Då får jag nog och stormar ut ur rummet, dom säger kom tillbaka och jag skriker "Nej!!" 

 När jag går därifrån är det en vakt på andra sidan en glasdörr som stoppar mig så jag inte kan gå vidare och efter mig kommer dom jag pratat med och fler vakter, jag är upprörd och viftar liksom bort personalen och träffar en vakt på näsan. Dom trycker då upp mig mot väggen och säger att jag ska lugna mig. Lugna dig själv skriker jag. Jag vill bara komma bort från dom och till slut sparkar jag en vakt på benen och i magen. Dom brottar då ner mig på golvet och sätter handbojor på mig bakom min rygg. 

 Jag börjar gråta och fortsätter att kalla dom alla möjliga otrevliga saker som idioter och psykopater. Dom säger att dom ska fixa medicin till mig och jag säger att det är försent nu, nu har jag ju redan gjort bort mig. Dom för mig till isoleringscellen där jag sitter i ca 15 min innan nya vakter kommer och kör mig till häktet i Härnösand. Jag får inte säga hej då till dom andra intagna som då förts till den andra avdelningen och nog inte sett vad som hänt men hört hur jag skrikit. Jag har ju varit isolerad förut i arresten så jag var orolig över vad som skulle hända med mig och jag skriker efter hjälp när dom tar in mig i bussen. Jag hade försökt hålla min frustration och ilska inne i två månader men nu kom alla känslorna på en och samma gång. 

Anstalten Saltvik

Härnösand, Norrland.

Anstalten Saltvik

Celldörrar påminner om kylskåp.

Lagom mysiga rastgårdar på häkten.

Häkten är värst eftersom man är så isolerad.

Bältessäng i isoleringscell.

Häkten är värst

Jag hade stora blåmärken på flera delar av kroppen, men jag kunde gilla det för då syns det på utsidan hur man blir behandlad. Det psykiska våldet är mycket svårare att bevisa. När jag väl lugnat ner mig och fått mat trivdes jag jag först bra på häktet Saltvik i Härnösand. Man hade ju egen TV, med 14 kanaler! Jag får efter några dagar veta att jag ska sitta här i väntan på omplacering till en sluten anstalt istället, där dom kan ha lite bättre koll på mig. För jag är ju så farlig. ;-)

 På häkte liksom i arresten får man gå ut en timme om dagen. Här hade dom tårtbitar i betong, hemskt obehagligt egentligen. Jag som kan känna av lite panikkänslor av stora tomma ytor typ betong, fick först stödja mig mot väggarna för att inte bli yr, men sen vande jag mig. Kan man inte göra sådana här rastgårdar lite mer behagliga rent arkitektur- och designmässigt? Man är alltså själv i dessa tårtbitar men nån gång hojtade jag lite hälsningsfraser till en fånge. Det finns ett litet rum med böcker, ett gym och t.o.m. ett TV-spelsrum! Tror nästan man får ha sitt egna TV-spel i sin cell, men jag är osäker.

 Jag pratade med en präst på häktet, han hade själv suttit där en gång i tiden p.g.a drogbrott, det känns ju skönt att prata med någon som själv vet hur det är. Det var väldigt skönt att få prata med någon, behövde inte vara om något speciellt. En dag skulle jag få träffa några andra kvinnliga fångar och nån gång kom en vakt in och pratade lite för dom vet att kvinnor ofta blir ensamma på häkten eftersom man inte får umgås med männen. Jag fick också veta att det finns avdelningar på häkten som är som fängelser på det sättet att man får träffa andra intagna och får jobba. 

 Flera gånger om dagen hörde jag någon knacka på väggen i en cell och så svarade en annan fånge genom att knacka likadant. Detta gjorde dom även när det är som bäst på TV typ 20.00-23.00. Jag tänker att då har dom nog restriktionen så dom inte får ha varken TV eller tidningar. Jag hoppas däremot dom får ha böcker. Mycket otäkt det här med isolering på häkten. Många är ju häktade i flera månader, även år.

 Sverige har ju fått internationell kritik för detta i decennier. Dom häktade bli desperata och erkänner vad som helst för att komma därifrån. Många tar livet av sig. En ironisk grej appropå att andra länder har värre fängelser är att där blir man ofta tvingad att dela cell, men det kan ibland vara bra för då har man någon att prata med, i svenska häkten blir du så isolerad så du blir deprimerad. Sverige är ett materiellt rikt land, men själsligt kan vi ibland vara väldigt fattiga. Jag undrar om isolering kommer vara lagligt i framtiden. I alla fall inte på detta extrema vis som är nu. Jag träffade en tjej i fängelset som sa att hon försökte hänga sig på häktet. Jag blev helt paff. 

 Jag bad om att få träffa sjuksyster för nån enklare sak, men hon hörde aldrig av sig. Ibland får man säga till flera gånger om det man behöver. En morgon skrek en kvinna ett sådant enormt primalskrik ett bra tag. Jag frågade vakterna varför, dom säger att det är ångest och att hon ska få komma till sjukan. Nästa dag skrek hon likadant. En annan manlig fånge i 30-årsåldern dog. Dom sa att det inte var självmord. Men man kan ju undra om han fått rätt sjukvård. 


Skäms över min ilska

 Det är till skillnad från fängelser stålsängar på häkten och efter två veckor hade jag så fruktansvärt ont i ryggen. Jag jobbade inte och eftersom man inte får träffa andra på häkte blev isoleringen, tristessen och ryggontet för mycket för mig efter ett par veckor. Jag bankade en dag på dörren i frustration och då öppnar en vakt den lilla luckan i dörren och undrar varför jag gör så, jag skriker om hur kan ni se er själva i spegeln som ni behandlar folk, att dom är psykopater och att jag ska döda dom allihop. Jag skriker "Jag vill slåss!!" Självklart vill jag inte döda dom, men man slänger ju ut sig så mycket skit när man är arg.

 Jag har aldrig haft problem med aggressivitet förut och har aldrig varit våldsam, snarare tvärt om är jag väldigt lugn, blyg och för snäll för mitt eget bästa. Men har nu insett att jag har ett jävla temperament. Det känns så pinsamt efteråt när man betett sig så där knäppt. Jag pratade med en psykolog på nästa fängelse jag kom till och frågade om det är vanligt att autister blir arga. Han sa att man vet i alla fall att autister är stresskänsliga. Och känslig är jag, så aggression är väl en slags svaghet. Denna överkänslighet har jag skämts jättemycket över i fängelset eftersom jag märker att dom andra är mer lugna än mig även om dom är lika irriterade på all skit man får stå ut med. Fängelserna gör liksom en till the bad guy. Personalen behöver ju inte lida så dom är lugna och kan bete sig. Men när jag hade varit fri i några månader skämdes jag inte längre över min ilska för jag insåg då hur knäppa dom faktiskt är.

 Jag frågade en vakt på häktet om det är fler som bryter ihop eller bara jag, hon sa att det är vanligare än ovanligt. Jag undrar lite för mig själv varför personalen jobbar kvar när dom ser hur fångarna lider. Några gånger var jag rädd att jag skulle bli knäpp på riktigt. Skära mig i armarna, hamna i nåt slagsmål eller nåt som kan sluta riktigt illa. På häktet fick jag inte veta när jag skulle komma därifrån. Till slut sa dom att jag skulle flyttas i morgon, nästa dag när jag frågade när jag skulle få åka säger dom att det är inställt, nästa dag frågar jag igen men dom säger att det ser inte ut som som att du får åka idag. Jag var till slut på häktet i 18 dagar.

 Jag JO-anmälde händelsen på Ljustadalen för att jag inte fick min medicin och dom brottade ner mig. Det dom fokuserade på då var att jag varit på häktet så länge utan att vara häktad. Jag visste inte att man inte fick det, det ska bara behöva vara några dagar. Men Kriminalvården hade svarat JO att dom inte kunde göra det bättre än så eftersom det var problem med att fixa skjuts. Jag fick kommentera deras svar och sa att det inte var det jag anmälde men att det nog inte är ett tjänstefel att vägra någon deras medicin och brotta ner dom, utan bara omoraliskt. Till slut fick jag komma till en sluten anstalt i Ystad. Hela vägen från Norrland till Skåne fick jag ha handbojor som sitter fast i ett bälte. Väldigt larvigt, som om jag vore så farlig. Men rätt kul, man känner sig som en seriemördare i en film. :-) 

Anstalten Ystad

Skåne.

Anstalten Ystad

Sluten anstalt (klass 2).

Anstalten Ystad

Låsta avdelningar.

Anstalten Ystad

Rastgård.

Anstalten Ystad

Vårdare.

Ystad har Sveriges värsta kvinnofängelse 

 Det fick jag veta av dom andra intagna som sa att t.o.m. Hinseberg är bättre. Där finns tydligen fler aktiviteter och man blir bättre bemött. En fånge som hälsade på mig sa "Välkommen till Cockoo's Nest." Normalt finns det tre säkerhetsklasser men för kvinnor bara två, så här hamnade jag bland värsta mördarna. I byggnaden finns även ett häkte för män. Jag tyckte det var slött på Ljustadalen, men där fick man svar på en hemställen efter nån dag, här tar det 2-4 veckor om man får svar alls. En hemställan är en ansökningsblankett där man ber om allt mellan stort som smått. Som att man vill få ta in en grej som skickats till en eller att man vill studera osv. 

 Eftersom det är så mycket regler om allt sa flera att "Snart måste man väl skriva en hemställan om man vill gå på toa." :-) Det tog en månad innan jag fick in mina saker från min packing! Det händer att dom slarvar bort saker, som mina specialgjutna skoinlägg värda 1500 kr. Dom sa dom skulle kompensera mig för dom vilket hände efter fyra månader när jag (i frihet) hade mailat tre gånger. Man undrar som sagt hur dom som har psykiska problem orkar engagera sig i allt. Man får en kontaktman vilket är en av vakterna som ska hjälpa en lite extra mycket. Men det vore nästan så man skulle behöva någon oberoende person, som nån slags "försvarare" som ser till ens rättigheter och hjälper en. Inte värsta juristen såklart utan någon oberoende person med sunt förnuft som inte jobbar för Kriminalvården. :-)

 När man är ny i ett fängelse är det rutin att träffa sjuksyster. Här fick jag träffa sjuksyster och en doktor efter bara några dagar, så det var snabbt jobbat. Och psykologen jag bett att få var där efter bara tre veckor. En gång när jag hade varit irriterad på nåt så jag hade slängt i dörrar och varit arg. Efter ett tag kom ett par vakter till mitt rum och bad mig följa med till sjuksyter. Jag hade skrivit en lapp om att få träffa sjuksköterskan för att få sömntabletter för tre veckor sedan så jag trodde det var därför jag skulle dit. Hon sa att hon har inte fått nån lapp, utan dom undrade bara hur jag mådde. Så då passade jag på att få dom där sömnpillerna. Då förstod jag att man måste skrika och ha sig för att få det man vill ha. ;-) En person som hade flera sjukdomar berättade om hur illa behandlad hon hade blivit på flera punkter, blivit kallad tablettmissbrukare och inte fått rätt sjukvård. Hon sa hon skulle anmäla varenda grej. Om man har en tillfällig sjukdom måste man gå ner till matsalen och äta och smitta dom andra istället för att man får in maten på sitt rum.

 Det var nyrenoverade bostadsrum, men allrummen var bara för trista. Man delade ett litet mörkt tv-rum med pentry och duschrum med fem andra. På övervåningen fanns ett större allrum med ett pingisbord och ett par soffor. Det borde funnits ett stort allrum istället, med TV, skönare soffor, lite tavlor och prynadsaker. Ett mer trivsamt ställe där alla kunde umgås. Det blir lite mer ensamt på en sluten anstalt eftersom man ofta måste vara på sin lilla avdelning. Detta fängelse påminde rent estetiskt om ett häkte. 

 Skillnaden på sluten och öppen anstalt är att alla avdelningar är låsta, så man måste be vakterna att öppna dörren till nästa avdelning dom tiderna man bara får vara på sin avdelning. Typ om man ska gå till tvättstugan. Man måste också köa för att dom ska öppna dörrarna till matsalen eller verkstaden. Dörren till jobbet är öppen i 10 min så om du kommer försent får du en misskötsamhetsrapport som kallas arbetsvägran. Det kallas att detta är ett hälsofängelse, därför får man bara röka två cigaretter en gång om dagen. Många som rökar börjar snusa som substitut. På rastgården får man vara ute en timme och får gå in i halvtid om man vill. På sommarhalvåret får man även gå ut på en terass 40 min på kvällen.

 Jag är verkligen inte kräsen på mat, men t.o.m jag tyckte maten var hemsk. Ibland var det helt ok, ibland så man ville spy. Potatis för ofta, torrt, kallt eller bara vattnigt. Man får köpa hårfärg och färga håret och man kan låna en (slö) frisörsax. Jag bad om att få ta in den i besöksrummet för en jag känner kan klippa hår, men det fick jag inte och fick ingen motivering till det. Då smugglade jag in en sax, man blir nämligen inte visiterad när man går in i besöksrummet. Jag sa att det var värt att få rapport på det. 

Anstalten Ystad

Frächa rum med egen toalett.

Anstalten Ystad

Platsbestick och fåniga regler.

Anstalten Ystad

Inventarielista på bostadsrummen.

Anstalten Ystad

Varje avdelning har fem intagna.

Anstalten Ystad

Fängelsekläder.

Fotboja och permission

 Under hela min fängelsetid fick jag 27 varningar, det är ovanligt mycket. Två fall av våld mot tjänsteman, två fall av skadegörelse, olämpligt uppträdande, otillåtet innehav (sax i besöksrum) och en massa arbetsvägran. Men det visar sig att jag bara fick 16 dagar extra. Så jag tyckte det lönade sig att misssköta sig (även om jag inte ville). Skadegörelsen var att jag bröt sönder ett par plastbestick och att jag ritade på en av mina dörrar på Ljustadalen, jag var ju som sagt så frustrerad. Man ska avtjäna 2/3 av sitt straff, i mitt fall blir det då 6 mån. Jag ansökte om att få ha fotboja vilket man kan få ha efter 2/3 av det man ska avtjäna, det vill säga 4½ månad, så jag har fotboja 1½ månad. Men eftersom jag misstött mig så fick jag varken ha fotboja (utökad frigång) eller permissioner. Det gjorde mig inte så mycket, fotboja verkar bara krångligt och permissioner kändes inte så viktigt. Så sammanlagt satt jag 6½ månad.

 Som tur vad slapp jag övervakning efter fängelset. Tänk att behöva träffa nån moralkärring med röv för två varannan vecka i ett år för att prata om hur jag sköter mig. Ett par gånger hade jag kollegium där man ska prata lite om ens situation med nån chef och eventuellt Frivården. Det kan vara rätt förnedrande när dom ska se en som nån slags tragisk person eller samhällsfara. Som en intagen sa innan ett av sina kollegium: "Undrar vad dom hittar på för sagor idag då." Eftersom jag skulle infinna mig i fängelse på sommaren och skulle vara ute på vintern längtade jag för första gången efter vintern. :-D

 

Vakterna får ta skiten

 Det som är intressant är att på Ljustadalen fick jag rapporter om jag var otrevlig mot personalen, men inte i Ystad. Man märkte att dom var vana vid att bli utskällda där. Som att hälla vatten på en gås. Och nästa dag eller efter en stund är dom hur trevliga som helst igen. Jag frågade en vakt om det inte är jobbigt för dom också när vi blir arga på dom hela tiden för att ingenting fungerar. "Jo, det är ett otacksamt jobb." sa han. Annars har dom alltid försökt hålla upp en enad fasad, så det kändes som en seger när han erkände det. Jag sa att jag tycker synd om dom. Undrar om dom också kritiserar ledningen. Men dom lider ju inte på samma sätt och dom kanske tror vi är så otrevliga på utsidan också, eftersom vi är brottslingar och därmed skumma drägg. Men det är nog ganska soft att jobba i fängelse. Få lön för att göra ingenting, det enda som behövs är en lätt empatistörning och att du är artig. Psykopater kan ju vara hur charmiga och artiga som helst.

 Varje dag ser man fångar stå och prata med vakter i nåt hörn och försöker föklara något. En gång när vi var flera som satt i trappan och väntade på att matsalen skulle öppnas var där en fånge som försökte diskutera med nån slags chef, det var glasväggar så vi hörde inte vad dom sa, dom pratade länge, sen när hon kom in igen frågade dom andra fångarna vad pratade ni om? Hon säger bara helt lugn "Det är som att prata med en vägg." Vi skrattade för det lät så roligt och vi vet precis hur det är.

 

Verkstad och växthus

 Jobbet är en verkstad där man monterade några slags plaströr men det förtaget beslutade sen att sköta det själva. Det är tydligen väldigt svårt att få företag att samarbeta med Kriminalvården eftersom det är billigare att anlita folk i Asien och liknande. Man tjänar 13 kr i timmen. Många tycker det är för lite, men jag vet inte, det är ju inte ett riktigt jobb utan ett fängelsejobb. Men kanske lätt för mig att säga som inte ska sitta i flera år och som har rätt ordnad ekonomi på utsidan. En del får jobba på ackord.

 Det var lätt att komma överens med personalen som jobbade i verkstaden/växthuset för dom behövde inte fixa personliga saker åt oss, utan ska bara fokusera på jobbet. Så dom behöver man inte hamna i bråk med. Växthuset är väldigt stort, men jag var där på vinterhalvåret så gjorde inget där. I en del av växthuset hade dom gjort en plats för yogapassen. Mycket trevligt. Du kan ha träning i gymmet som en del av arbetschemat och när du tvättar dina kläder räknas också som jobb ,så du får alltså betalt för att träna och tvätta. :-) 


Olika typer

 Vi packade stringhyllor. Jag tänkte, tänk om jag lägger två skruvar i paketet istället för fyra, vad förvirrade och arga kunderna skulle bli då.  Dom fina människorna på Österlen och hipsters på Söder som ska ha sin feministiska litteratur stående där. Jo, jag erkänner att jag har ett visst förakt för Svenssons, trendnissar, moralister och allmänt PK-folk som bara följer trender, regler och lagar utan att tänka själva. Även lite komiskt det där med hur white trash många intagna är. Nån sa att hon inte fattade varför dom är så dyra "Dom är ju inte snygga alls, dom ser ut som diskställ".

 Eller som en tavla som satt i matsalen, jättefin och säkert dyr. Den tyckte några bara var konstig och läskig. Kultur i fängelser är nog som att slänga pärlor på svin. :-) Eller som när vi satt i ring på en av anstalterna och pratade med en diakon som hade ett tema för varje träff. Hon var ju så där snäll, bildad och djup. Pratade om hur vi ser på framtiden, frågade lite symboliskt sådär "Vad ser ni när ni tittar ut genom fönstret..?" En av dom där banala fångarna svarade "Nej det är väl som vanligt ...det ser ut att bli regn."  

 Det var också lite kulturkrock när det skulle anordnas nån samtalsgrupp om förhållanden, sex och prostition. Vi fick lite introduktion om det och nån sa "Mitt sexliv är så privat, så näe." och så gick alla därifrån. Inte helt trevligt beteende liksom. Kursen fick ställas in för det fanns för lite intresse. Och det har jag i och för sig förståelse för.

Två tjejer som fann varandra var biltjuvar. Dom hade nog ADHD bägge två, pratade jättesnabbt, som piff och puff var dom. Den ena sa att nån gång hade hon fått 500 kr av sin bror, men den blev liggande där för hon använder aldrig pengar, hon snor allt. En gång när vi hade frågesport blev det nästan bråk eftersom vissa var så dåliga förlorare och hade åsikter om vad det rätta svaret faktiskt var. En gång spelade vi bingo och zigenarna som kanske inte är dom vassaste knivarna i lådan frågade ofta om igen vilket nummer det var, några andra suckade och en sa "Kan du inte läsa upp siffrorna lite snabbare, man hinner ju både bli död och begraven." 

 Jag diggar dock zigenarna, utlänningar har ju sån social kompetens. Lätta att prata med. Ibland undrar jag om invandrarna inte var lika irriterade på personalen som oss så kallde svenskar, kanske för att dom är vana vid elände och förtryck? På båda öppna anstalterna var det kvinnor i alla möjliga åldrar och etniciteter, precis som ute i samhället. Däremot var det nästan ovanligt med svenskar på Ystads anstalt. Skulle gissa på 25 procent svenskar och 50 procent zigenare (eller romer som man säger om man är humorlös). Ibland kan det kännas som det inte finns så många att prata med, inte alla kan svenska och alla är inte så smarta. Personalen kan vara roligare att prata med (så länge man inte pratar om fängelset). En del intagna som varken kunde svenska eller engelska behövde hjälp med att tolka från en annan intagen, den kanske inte hade lust att översätta allt jämt. En zigenare sa jämt "Katastrof!" när minsta lilla grej var dålig. Det lät så roligt så det tog vi efter.

 Någon intagen nämde en gammal rolig kvinna vid namn Lillemor som är stamgäst i fängelserna, hon ringer till fängelserna och ber dom fixa med vilket rum hon vill ha och så där. Har senare förstått att det var "Hinsehäxan" dom pratade om. Jag orkade inte läsa hennes bok i fängelset för man orkar inte med hur mycket elände som helst när man sitter inne, men såg tv-serien på utsidan. Den visar verkligen hur orättvist samhället kan vara och att man inte behöver vara ond för att vara kriminell.

 

Barnsliga bråk

 Det är lite tabu att prata om vad för brott man begått, så man frågar inte bara sådär vad någon gjort men en del pratar öppet om det. Jag var väldigt nyfiken på vad alla gjort och svårt att föreställa sig att vissa har begått brott eftersom dom är hur vanliga och trevliga som helst. Men jag ville inte lägga mig i. 

 Ett fängelse är lite av en feminists våta dröm, det är så många alfahonor där. Det är nästan jämt bråk mellan intagna. Som nån sa, "När man kommer härifrån kommer man tänka, hände verkligen allt det där?" Min upplevelse är att intagna på öppen anstalt är lite mer normala än på sluten. Det där med hierarki bland fångarna såg jag inget av. Däremot kunde det väl hända att det var lite känslig var man satt i matsalen. Eftersom det är så tråkigt i fängelse är bråken den enda underhållnigen som finns. Så länge man inte själv är inblandad kan det var lite skönt att se att man inte är den enda som blir koko.

 En intagen hade blivit hotad av två andra intagna, hon bad då om att få bli flyttad till det andra huset i fängelset. Där har dom egen matsalett mindre gym och egen rastgård. Däremot kanske man träffar dom från andra huset på jobbet, men verkstaden är också uppdelad i två avdelningar. Men personalen lät henne inte göra det. Jag sa åt henne att ringa polisen och anmäla hotet, då kanske personalen får upp ögonen för hennes problem (men hon valde att inte göra det). 

 Våldsamma saker hände nog bara typ en gång i månaden på sluten anstalt, men i princip aldrig på öppen. Någon tog struptag på en annan, en sparkade på en vakt, någon kastade ett glas på en, en annan fick te i ansiktet. Tjafsen kan vara otroligt barnsliga. Påminner om ett dagis. Hela fängelseupplevelsen påminner mycket om när man var liten och gick i skolan. Mobbing, köa i matsalen, plastbestick, verkstan är träslöjden, sticka som i syslöjden, skola med läxor,  personalen är lärarna, inget internet (vilket inte fanns när jag var liten), regnjacka och stövlar när man släpps ut på "skolgården".  :-)

 

Missbruk och tragik

 Att sitta i fängelse är nog det bästa sättet att bli avskräckt från droger. Så många som har missbruksproblem. Det var även en som satt oskyldig för att hon suttit i en kompis bil där det fanns droger. Tror hon fick 2 år. Det fick mig att tänka till, vad riskfyllt det är om man umgås med pundare. Fick höra många sorliga historier om trasiga bakgrunder. Det fanns även folk som satt inne för rätt tveksama grejer. Typ om du varit naiv och hjälp någon som du inte visste var kriminell, självförsvar eller som två som hade tagit hand om sina barn/barnbarn, för att dom ansåg att den andra vårdnadshavaren inte kunde ta hand om barnet. Dom pratade nåt om att Sverige inte följer Barnkonventionen eller vad det var, men jag kan inte det där. Man brukar ju höra att alla i fängelse anser sig oskyldiga, men jag träffade bara två som sa det, dock pratade jag ju inte med alla. Sen kanske en del tyckte dom fått för hårt straff. Jag var i alla fall skyldig. Kan nästan bli glad när jag tänker på det för då har ju rättsystemet gjort nåt rätt i alla fall. :-)

 Efter ett tag i fängelse kommer man på att man kanske inte borde klaga så mycket eftersom det finns dom som sitter på livstid och då blir det ju att man klagar på deras värld. Men kanske kan det vara bra att man gör det i fall dom har gett upp, men dom tycker väl förstås vi som inte ska sitta så länge är väldigt bortskämda. Det var en tjej som var så himla gullig, lugn och snäll och efter tre månader fick jag veta att hennes straff var 16 år. Det var så tragiskt att höra. Det kanske är knäppt att tycka synd om mördare, men det gör jag. Det är självklart mer synd om offren osv, men tänk att bo i ett sånt zoo i så många år. Att tycka synd om någon är väl på något vis den ultimata förolämpningen, så kanske är det inte så hemskt ändå? Efter att ha sett dömda mördare på nära håll har jag nog fått en mer sorgsen syn på mord på något vis. Man ser ju jämt mord i filmer och läser om det i tidningarna, men nu inser jag mer hur tragiskt allt är på något vis. Om man ska gissa på vilka som är mördare i ett fängelse är det oftast dom som är lugnast eftersom dom har suttit så länge och därmed vant sig vid den knäppa miljön.

 

Stöd

 Ibland kunde jag vakna mitt i natten och inte veta var jag är och så kommer jag på, ja just det jag sitter i fängelse. Kändes lite overkligt och sorgligt sådär. Det var deppigt på julen i fängelset tyckte jag. Vi fick var sin kasse med julklappar av en organisation som heter Sisters International. Söta små tanter som kramade om oss. Dom hjälper kvinnor i en sårbar position som dom kallade det. Jag hade precis glömt beställa handkräm i kiosken den veckan (är beroende) så blev jätteglad när vi fick det tillsammans med lite smink och annat. Det är otroligt vad glad man kan bli för småsaker i ett fängelse. Man lever lite som en tiggare som måste tjata sig till varenda liten grej.

 På julafton hade dom andra sminkat sig fint och fixat till sig med lite smycken. Man kunde beställa lussebullar och julgodis från kiosken, det serverades julmat och det var gudstjänst på julafton. Men jag ville bara att dagen skulle ta slut. Julstämningen infinner sig aldrig riktigt. Men det var mysigt att kolla på Kalle Anka. Utlänningarna förstod såklart inte vad det var.

 Jag har sån respekt för folk som hjälper andra i nöd. Såna humanister på ett sånt hemskt ställe. Jag gillade inte psykologen, han var för dömande, men prästen och diakonen var hur bra som helst. Lyssnade mycket och då blir det ju att man babblar på och kanske till slut säger saker som man själv inte reflekterat över.

Anstalten Ystad

Matsal.

Anstalten Ystad

Bibliotek.

Anstalten Ystad

Idrottshall.

Anstalten Ystad

Gym.

Anstalten Ystad

Måleri och keramik.

Ingen förståelse för min autism

 På Anstalten Ljustadalen hade dom till slut förståelse för att jag inte jobbade på förmiddagen eftersom jag är sjukpensionär och jag fick inte straff för det. Även om det egentligen bara är ålderspensionärer som inte behöver jobba. Men på Anstalten Ystad var det inte så. Dock är det så pass lätta jobb i fängelse så det är inte att jobba 100%  som är problemet för mig utan att komma upp på morgonen. Har haft problem med det hela livet. Har svårt för 9-5 livet liksom, dålig på rutiner, är så intensiv i allt jag gör. Jag sa till dom på Ystadanstalten att jag är autistisk (Aspergers syndrom) och har svårt med stress, är sjukpensionär och att jag genom Socialtjänsten har Boendestöd i form av assistans med väckning (och matlagning). 

 Vakterna på anstalten låser upp ens rum kl 07.00, säger god morgon och man måste svara god morgon för att visa att man lever. Jag frågar om dom kunde väcka mig en extra gång någon minut senare genom att knacka på dörren så jag måste gå upp och öppna dörren. Det är så vi gör hemma (i min lägenhet). Men det ingår inte i deras arbetsuppgifter. Dock säger några att dom ska försöka. 

 Men jag försover mig i princip varje dag och då blir det förhör med 2-3 vakter senare samma dag eller nästa dag. Eftersom vakterna jobbar i skift så måste jag svara på samma frågor varje gång. "Ja, jag ställer väckarklockan. Ja, jag har provat att ha väckarklockan längre bort. Ja, jag hör väckarklockan, men jag snoozar bara." Jag är ibland som i koma och vet inte var jag är, vad jag heter eller nåt... Detta är något jag aldrig riktigt förstått mig på själv. Har alltid haft dåligt samvete för att jag är sån, så det är väldigt jobbigt att behöva försvara det varje dag i tre månader. Oehört kränkande att bli utskälld för sina funktionshinder!

 Dom säger saker som 
"Här behandlar vi alla lika." Men alla är ju inte likadana. "Vi behandlar alla som vuxna människor." Och jag säger "Du tycker det är barnsligt att vara autistisk." och dom säger "Nä, men vi kan inte tillgodose alla diagnoser." Varför ha förhör om dom redan bestämt sig för svaren? En vakt sa lite spydigt "Tycker du det här är kul? Jag skulle väl också vilja ligga kvar i sängen på morgonen, man är trött och man måste ge sig ut i kylan." Jag ångrade att jag inte svarade att det hade jag uppskattat. Då hade jag ju inte behövt träffa honom. ;-) Jag tänkte ofta att jag borde vägra förhör eftersom vi har gått igenom samma sak så många gånger, men eftersom man är så uttråkad i fängelse är det lätt att man går med på att följa med när vakter hämtar en.

 Alla autister är olika, men jag har alltid svårt att komma igång med saker och ting (och avsluta). Bad förresten om att få göra en utredning om jag även har ADD, men på öppen anstalt görs inte sådant och på denna slutna anstalt skulle jag inte sitta tillräckligt länge för att dom skulle hinna det. Men eftersom personalen på fängelset är så slöa ser jag det som att vi båda jobbar deltid. Dom kanske är på jobbet 8 timmar, men det dom gör motsvarar 4 timmar. Så på det sättet är vi ju väldigt lika. Vi jobbar båda 50%. :-) Man får självförtroende av att jämföra sig med deras kompetens.

 Flera misskötsamhetsrapporter leder till varning och flera varningar leder till att man måste stanna längre i fängelse. Man sitter av två tredjedelar av sitt straff, så eftersom jag dömdes till nio månader hade jag tre månader till dom kunde hålla mig kvar. Jag frågade flera gånger ungefär hur hårt straff tror dom jag får, två veckor eller två månader? Det är ju en viss skillnad. Men dom säger att det bestämmer huvudkontoret och det är så olika så det är omöjligt att gissa.

 Några vakter väcker mig en extra gång men ingen av dom knackar på dörren som jag bett om flera gånger i förhören, dom säger något i dörren eller går in i rummet och säger att jag ska gå upp. Till slut säger jag att dom behöver inte väcka mig extra. Dom gör ju inte som jag sagt och efter alla otrevliga förhör ger jag upp. 

 Men det är väl för mycket begärt att dom ska förstå min autism eftersom det har tagit mig själv 20 år att förstå den. Ville inte se det förut. Handikapp- och sjukdomsinsikt kan ju ta evigheter. Det var just min sjukdomsinsikt som gjorde mig deprimerad och till slut ledde till brottslighet.

 Det här är alltså som dom som är sjuka, kanske t.o.m. har cancer och Försäkringskassan säger att dom kan jobba, fast att dom säger att dom inte kan så måste dom. Eller handikappade som inte får assistans. När man hör om sånt på nyhetera blir man så förbannad, men detta är första gången något liknande har hänt mig personligen även om såna har så otorligt mycket värre problem än jag hade. Jag blir arg så jag kokar när jag tänker på sån här fascism. Alla borde ha rätt till sjukvård!

Konstigt egentligen att Kriminalvården inte kan något om NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Så som ADHD, Sspergers osv.), för om det är någonstans det finns många NPF-diagnoser så är det i ett fängelse. Det är ju där alla losers hamnar som inte passar in i samhället. När det gäller ADHD är det 6 ggr fler i fängelse som har det än på utsidan. Vad det är för siffror på autism vet jag inte, men de är nog också rätt många. Så Kriminalvården bankar verkligen huvudet i väggen med att skälla på alla funktionsnedsatta varje dag. :-D Men en del trivs med rutinerna i ett fängelse eftersom personer med NPF-diagnos ofta har svårt med rutiner. Även sömnstörningar är vanliga hos dessa personer. Trodde jag skulle trivas med det också, men det blev för mycket för mig. Alla autister och NPF-personer är som sagt olika. Allt är individuellt.
Så här säger lagen om sysselsättningsplikt i fängelse:

3 kap. Sysselsättning och ersättning
Sysselsättningsplikt 2 §

En intagen är skyldig att utföra eller delta i den sysselsättning som anvisas honom eller henne. En intagen som uppbär ålderspension enligt socialförsäkringsbalken får inte åläggas någon sysselsättning. En intagen som har beviljats sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt samma balk får åläggas sysselsättning bara av den art och den omfattning som kan anses lämplig för honom eller henne.


Det är konstigt att sjuksyster inte hade någon förståelse varför jag är sjukpensionär och varför jag inte kan jobba hur mycket som helst. För om man tolkar den lagen är det väl hon som avgör detta. Hon struntar alltså blankt i vad läkare på utsidan tycker, precis som Kriminalvården alltid gör.

 

Blir nerbrottad en andra gång

 Jag är orolig över hur länge extra jag ska behöva stanna i fängelset och när jag en dag inte mår så bra och jag bl.a. hamnar i bråk med några andra intagna gör jag fingret till dom på rastgården och även senare till några vakter. Dom frågar varför jag gör så men jag säger bara att dom inte fattar nånting. När jag kommer in från promenaden tar ca fem vakter med mig för att prata om det som hänt. Jag ber om att få ta min lugnande behovsmedicin först men det får jag inte och jag frågar om det ska bli psykisk tortyr nu eftersom vi går i en korridor som bl.a. leder mot isoleringscellen.

 Då säger en vakt till mig att sluta prata så där, han går förvånansvärt nära bakom mig och jag försöker ge honom en örfil. Då brottar vakterna ner mig direkt. Jag har ena benet under mig så dom skriker "Lägg dig på golvet!" och jag skriker "Hur fan ska jag göra det när benet är i vägen!?" Ena armen har dom bakom min rygg och det gör så ont så det känns som armen ska brytas. Dom skriker "Slappna av!" och jag skriker "Hur ska jag göra det när det gör ont i armen!" Dom frågar om jag kan resa mig upp annars blir det handbojor, jag säger att ja, jag är väl en vuxen människa.

 Direkt när dom lagt ner mig på golvet går larmet över hela fängelset och säkert 20 vakter kommer springande! Så är det alltid när larmet går. Jag blir införd i en isoleringscell och ser där en bältessäng och tänker ska dom spänna fast mig nu, men det var inga bälten där. Utanför står alla vakter och jag räknar dom demonstrativt när jag skäller ut dom. 

 Jag förstår personer som har blivit utsatta förövergrepp och berättar om det flera år senare. Men tror efter några dagar att nu mår jag bättre, nu kan jag skratta åt det, nu glömmer jag detta, dom är bara pucko. Men sen märker man hur man går och tänker på det långt senare. Man är arg och vill ge igen när man är där, men det går ju inte. Sen när man har kommit ut vill man ha upprättelse, men systemet tillåter ju inte det. Ingen förstår och ingen vill tro på det.

Anstalten Ystad

Växthus.

Anstalten Ystad

Yogarum.

Anstalten Ystad

Besöksrum.

Anstalten Ystad

Besöksrum.

Anstalten Ystad

Olika fängsel.

Vet inte när jag får komma ut ur isoleringen

Jag sitter i isoleringscellen och gråter. Där inne finns bara en stålbrits med madrass. Man får nya kläder och sängkläder. Det finns ett fönster med galler och persienn som inte går att ändra så man ser inte ut. Om man vill gå på toa ringer man på en knapp och då kommer alltid tre vakter och låser upp så man får gå på toa, men man får stänga dörren till toaletten när man gör sina behov. Det vill till att man säger till i god tid ifall dom är sena. :-) Efter några dagar fick jag in veckotidningar. Eftersom jag har varit isolerad två gånger förut så tänker jag att det är bara en tidsfråga innan jag bryter ihop, därför är jag väldigt otrevlig mot vakterna.

Till skillnad från arresten får man borsta tänderna och duscha en gång om dagen. Man får precis som i arrest och häkte gå ut en timme om dagen i en slags bur. När jag satt där hade ventilationen gått sönder så man kunde skära med en kniv i den tjocka luften. När man hamnat i isoleringscell blir det alltid förhör och jag fick träffa nån slags chef som jag fick förklara allt en gång till för. I förhöret var jag först lugn men sen blir jag bara mer och mer upprörd när jag försöker förklara att det är patetisk hur flera vakter (män och kvinnor) brottar ner en 40-årig kvinna som mig som varken är stark eller farlig. Som övertaggade amerikanska poliser typ.

Jag hamnade där en torsdag och chefen sa att jag skulle sitta över helgen. När helgen var över frågade jag vakterna om jag fick komma ut men dom säger att dom vet inte, det bestämmer inte dom. Kan ni fråga chefen då säger jag men dom säger att du kan skriva en hemställan och fråga. Jag tänkte det går ju inte, man får ju inte svar förns efter en månad typ men jag kan ju prova. Jag skrev "Jag sitter i isoleringscell nu och skulle vilja veta när jag får komma ut." Och nästa dag kom chefen och sa att hon fått min hemställan igår och att jag kan få komma ut nu. Så hade jag inte skrivit den hade hon nog glömt mig där inne. Det är fan komiskt!

Dock bröt jag aldrig ihop. Så jag hade börjat vänja mig vid isolering. Tredje gången gillt. :-) En sak som var bra med isoleringscellerna på Ystad anstalt är att det är en korridor utanför där det går förbi väldigt mycket personal, så man hör när dom pratar och skrattar. Det gör mycket för psyket istället för att det är helt tyst och man sitter där med sina tankar. Något som kändes väldigt förnedrande för mig var att jag inte fick ha rakhyvel i cellen, jag har nämligen PCOS vilket b.la. innebär ansiktsbehåring av manlig typ. Jag frågade en vakt om dom brukar använda bälte för att spänna fast intagna och det händer ca två ggr om året sa han.

En gång började ett gäng tjejer tjafsa med mig, jag vet att jag borde ignorera men jag kan inte låta bli att ge igen. Till slut blir jag mordhotat av en av mördarna. Jag skrek då högt inför alla på rastgården: "Mördare!" När jag kom hem och googlade kvinnliga mördare fick jag veta att det var tre till mördare där som jag inte visste om, så sammanlagt var det nog ca sju stycken mördare på det fängelset, men jag vet inte riktigt. Inte så smart att eventuellt reta upp massa mördare liksom. :-/

Jag ber en vakt att få ringa polisen och anmäla mordhotet. Efter ett tag kommer massa vakter och frågar hur jag mår och tar med mig, jag tror bara vi ska snacka om det men dom leder mig till isoleringscellen. Jag blir förtvivlad och frågar varför jag ska sitta där som inte har gjort något. Men dom skulle tydligen sätta mig där för att skydda mig och utreda vad som hänt. Den andra tjejen satt nog också i en isoleringscell och blev förhörd. Jag frågar hur länge jag ska sitta där, några dagar eller en vecka? Det kan dom som vanligt inte svara på. Jag blir skitförbannad, men dagen efter visar det sig att jag bara behövde vara där över natt och det är ju ingenting.

Tjejen som hotade mig blir flyttad. Hon hade redan fått godkänt att få flytta tillbaka till ett annat fängelse så det var nog bara bra för henne. Efteråt märker jag hur flera i personalen tittar oroligt på mig och frågar hur det är. Jag tror dom har nåt slags morgonmöte eller anslagstavla i personalrummet eller nåt som gör att dom har koll på allt som händer även om dom inte var där. Dom vet när man muckar, lite om en som person och vad man heter fast man aldrig har pratats vid. Det jobbar nämligen massor av vakter där. Eftersom den där mördaren även var missbrukare (och nog var hög när hon mördade dom där två) och eftersom hon hade smugglat in narkotika i fängelset och hatat mig rätt länge så ska jag nog vara glad att jag lever.

Anstalten Ystad

Besökslägenhet.

Anstalten Ystad

Besökslägenhetens rastgård.

Anstalten Ystad

Besökslägenheten är främst för barnfamiljer.

Anstalten Ystad

Andra huset.

Anstalten Ystad

Anstalten har två olika hus.

Vem vårdar vem egentligen?

 Det bästa med fängelset i Ystad är alla hunkplitar. Det bara kryllade av unga, snygga killar där. Lite tuffa, stränga killar i sexiga uniformer. Man märkte att dom var vana vid att tjejerna spanade in dom. Man blir ju lite desperat när man sitter inne. Det är rätt kul att se hur killarna blir generade när vi galna brudar skämtar om sex och så. Killar har ju ofta svårt att prata känslor och sex. Dom måste ju vara professionella och får knappt skratta åt vissa skämt. Detta var precis under Me Too kampanjen så vi sa ofta lite skämtsamt "Hashtag me too!" efteråt. Man tyckte nästan lite synd om dom. :-)

 Det är rätt sexig stämning på fängelser på det sättet. Förbjuden frukt smakar bäst. Ibland kanske en vakt råkar gå in lite fort i ens rum och så står man där halvnaken, man lever ju så på varandra liksom. Det var nästan så jag ville bli mobbad igen så dom snygga vakterna kunde ta hand om mig. :P Vakterna brukade ofta spela pingis och vi tjejer satt och tittade på. Hunkpingis kallar jag det. Rätt fin underhållning i ett fängelse. 

 E
n gång provade jag att lite på skoj spela med en av julgranskulorna, då såg jag helt plötsligt hur en vakt inne i expeditionen tittade på mig med en mycket sträng blick! :-D Så larvigt med den där allvarliga attityden... Jag tyckte det var väldigt obehagligt att ha blivit nerbrottad. Jag har aldrig upplevt våld förut och det är en speciell känsla. Jag hade ända sedan slagsmålet i Ljustadalen känt äckel för fängelsevakter. Dom är så trevliga och artiga, men jag vet vad dom går för. Jag nämnde för en vakt att det är obehagligt att ha blivit nerbrottad och han sa att ja det är ju bättre att prata om det. Jag blev otroligt glad och överraskad att en plit kan förstå en sån sak!

 Efter att jag kommit ut ur fängelset mådde jag som mest dåligt av nedbrottningarna och näst dåligt av funkofobin (autismmobbningen). Jag kommer aldrig förstå hur dom tänker. Jag DO-anmälde deras diskriminering av mig som funktionshindrad, men dom precis som JO brydde sig inte. Tydligen måste man vända sig till Förvaltningsrätten, men jag vet inte om jag pallar. Det skulle ju inte vara för min egen skull, för nu är jag ju fri, men för andra som har liknande problem.

 En annan gång när jag var arg slog jag till i luften mot en vakt och i samma sekund som jag gjorde det tänkte jag, vad gör jag, det kan ju misstolkas som att jag försökte slå till honom. Men han brottade inte ner mig! (Det var även två andra vakter med.) Jag blev grymt imponerad av honom för detta och tackade honom för det sen på kvällen när jag hade lugnat ner mig. Är det inte rätt sjukt att man kan bli imponerad av att inte bli nerbrottad?

 Behövs personal i fängelser över huvud taget? Att sitta i fängelse är som att sitta barnvakt. Man måste tjata på personalen hela tiden, gör det, gör det. Man är helt slut! Jag har inget emot personal i sig, men eftersom dom inte gör sitt jobb är dom faktiskt bara i vägen. När fångarna själva lagar maten blir det bra, när personalen gör det blir det äckligt. Om man ber personalen om att hämta en grej i förrådet kan det ta en månad, skulle man själv få fixa det skulle det gå på bara ett par minuter. Och som sagt, skulle det finnas fotboja istället för närvarokontroller skulle vakterna inte ha nåt kvar att göra.

 Det kunde vara som tv-programmet Big Brother, man låser in oss utifrån och skickar bara in lite ingredienser och sånt. Behövs nog bara ett par vakter på ett fängelse ifall någon försöker döda en annan, vilket typ aldrig händer. Blir det bråk är det bara att ringa polisen som vem som helst. När vakterna lägger sig i bråk kan det bli ännu värre och det slutar med att nån hamnar i isoleringscell och blir ännu knäppare. Jag överdriver lite här såklart, men tänk vad man skulle spara pengar. Man kan nästan tro att regeringen har bestämt att det bara får jobba idioter i fängelserna så vi på det sättet blir ordentligt straffade. :P

 Varför är dom så rädda för oss? Grow some balls liksom. Dom tror inte på det vi säger och tror vi ska slå ner dom. Man är inte farlig bara för att man har begått ett brott. Dom verkar ha sådana fördomar mot oss fångar. Men ett fängelse behöver inte vara så otrevligt. Om du tänker efter är det urlöjligt. Bara för att det är ett fängelse beter sig vakterna så dumt, det hade dom inte gjort om dom träffade oss på utsidan.

 Det är så ironiskt, att det är vakterna som är problemet i ett fängelse. Man tror ju att det ska vara tvärtom. Men det är ju dom som har makten. Makt berusar, så även maktlöshet har jag märkt. Dom är så respektlösa och trissar upp stämningen i onödan. Töntigt med sån där machokultur tycker jag. Men såna där dominanta människor dras väl ofta till yrken där dom får bestämma. "Då har jag bestämt färdigt för dagen." som Gösta Ekman säger i 'Släpp fångarna loss, det är vår'.

 Egentligen heter det inte vakter utan vårdare, men jag vägrar kallar dom det. Vad fan vårdar dom? Det heter ju Kriminalvården, men jag förstår inte vad det är för rehabilitering man får. Det är väl ett straff man fått? Inget fel i det, däremot är det ju bra att dom som vill får gå något program eller så för att bättra sig. Fångar heter egentligen klienter. :-)

 Vem vårdar vem egentligen? Livet är alltid så ironiskt. Jag tänker på en låttext som lyder "Are you walking the dog or is the dog walking you? Who is the master and who is the slave?" Jag har alltid tyckt det är löjligt när gangsters och hiphopare pratar om respekt, man tycker att det är en självklarhet. Men det är det inte i ett fängelse. Personalen är trevlig, men dom måste lära sig skillnaden på artighet och respekt. Så nu har jag också börjat babbla om "Respekt!" :-D

 Jag tycker alla som jobbar inom rättssystemet i sin utbildning borde vara tvugna att prova på att sitta inne ett tag, även isoleringscell. Så dom får insikt i vad dom gör med folk.

 

Sånt är livet

 Egentligen är det väl naturligt att det blir såhär. Alla vet ju att myndigheter är slöa och när vård och skola är dåligt blir ju folk upprörda (med rätta) för alla kommer ju i kontakt med det, men det är inte många som har suttit i fängelse eller ens känner någon som har suttit inne. Så det blir liksom en ganska dold värld och vem bryr sig om hur en brottsling mår liksom, dom får skylla sig själv som hamnat där. Men jag tycker i alla fall man ska behandla fångar som människor. Det handlar alltså inte om massa resurser utan om organistationsförmåga.

 Man blir som man blir behandlad. Blir du behandlad som en idiot beter du dig som en idiot. Man förlorar ju också respekten för rättssamhället när dom beter sig så här. Jag är dock en naiv hippie som aldrig riktigt förstår hur grym världen är. Och jag tycker man upptäcker med åren hur outvecklat allt är. Men utveckligen går ju trots allt framåt, om än så sakta.

 Ett fängelse är nog lite som livet självt, komprimerat liksom, att man måste lära sig att kämpa och att göra allt själv. Och som klyschan säger, det som inte dödar dig gör dig bara starkare. Många intagna sa "Första och sista gången." Så känner jag helt klart också, men om jag mot förmodan skulle hamna i fängelse igen vet jag nu hur det funkar och då skulle det vara mycket lättare. Eftersom det var första gången var det en chock att se hur det är, men nu vet jag hur man gör. Så här är mina tips:


Fängelse - Så funkar det

1. Inse att personalen inte kan någonting, du måste göra allt själv.
2. Prata inte med personalen, det är som att prata med en vägg, du blir bara upprörd.
3. Prata med en präst eller psykolog för att ventilera känslor.
4. Samla på dig medicin innan så dina anhöriga kan smuggla in det om det behövs.
5. Misskötsamhet lönar sig.
 

Anstalten Ystad

Kriminalvårdare.

Anstalten Ystad

Kriminalvårdschef Andreas Wallin till höger.

Anstalten Ystad

Kriminalvårdschef Micael Johansson.

Anstalten Ystad

Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg.

Anstalten Ystad

Matsal.

Komma ut

 Några veckor innan jag skulle släppas var jag på ett helt annat humör eftersom jag såg så fram emot det. Jag var mig själv, det hade jag inte lyckats med innan. Jag var trevlig och pigg och pratade med alla möjliga. På slutet fick jag också en känsla av att jag fick någon slags respekt av både personal och intagna, dom hade märkt att hon tar ingen skit. Jag kom passande nog ut på nyårsafton. Det var så häftigt när grindarna sakta öppnade sig! Bästa dagen i mitt liv. Någon kommenterade att det var trist väder, men jag tyckte det var det bästa vädret jag någonsin sett! :-) Det första vi gjorde var att åka och titta på havet. Bredvid låg ett lyxigt hotell med spa. Det var så man blev lite äcklad av hur bra dom hade det där när man vet hur andra lider i fängelset. Tycker så synd om dom som är kvar.

 En grej som kändes ovant var när vi gick på stan i Malmö och man ser butikerna, var att man får gå in dit utan att be om lov. Och att varorna bara ligger där, man skulle ju kunna ta nåt och springa. :-) Så tänker man ju inte annars. Men just det där att man får gå in i vilka rum, hus och avdelningar man vill. Däremot kändes det inte så speciellt att dricka ur ett riktigt glas istället för plastmugg som jag trodde det skulle göra. Och att gå omkring ute kändes inte så udda heller. Härligt att se så mycket nytt folk och barn hade man ju inte sett på länge. Känns också lite märkligt att se hur allvarliga och reserverade folk ser ut, man tänker, ni är fria, var glada! :-D Lite som att komma hem från ett U-land. Kanske är det lite så här flyktingar känner.

 Det var många intryck första dagen så var helt slut på kvällen. Skulle säga att det tog en månad innan jag vande mig vid friheten. Dom första veckorna kunde jag tycka det ser ut som ett paradis med alla människor som får göra som dom vill. Och skönt att träffa folk som man inte har bråkat med. Sån värdighet. Första dagen på jobbet (daglig verksamhet) kändes det så härligt hur trevliga alla var mot varandra. Men jag har nog blivit lite lätt folkskydd av hela fängelsevistelsen. Ibland har jag mardrömmar om fängelset. Det är inte alltid uttalat ett fängelse, men jag är arg och skäller på folk eller att vi är flera som bor på nåt dåligt ställe och inte mår bra eller att jag ska bli inlåst, typ som en isoleringscell.

 En grej som kan kännas lite läskigt med friheten är att man kommer tillbaka till sina gamla problem. I fängelse har du bara ett mål, att komma ut. Anledningen till att jag inte brydde mig så mycket om i fall jag hamnade i fängelse från början var att jag trodde jag kunde fly verkligheten på något vis, men det visade sig ju vara mycket värre i fängelse än jag trodde, så någon flykt blev det inte. Tror jag har blivit både starkade och svagare av det. Men det känns som jag har sett ett UFO, ingen förstår eller vill tro det man berättar. Som om det aldrig har hänt. 

 

Uppmaning

 Jag vill att journalister, politiker och Kriminalvården själva ska ta till sig min text och göra något åt saken. Jag förväntar mig inte att någon ska bry sig, men man kan ju alltid hoppas.

 

 

Sån här var jag i fängelset. *LOL* Om det skulle göras en humorserie om ett fängelse kan jag se framför mig hur Robert Gustavsson spelar en fånge som är arg på personalen hela tiden.

 

 

"Ett fängelse är som en diktatur. Fångarna kunde lika gärna ha silvertejp över munnen och personalen kunde lika gärna ha hörselskydd på sig."


"Att sitta i fängelse är som att sitta barnvakt. Du måste tjata på personalen hela tiden, gör det, gör det. Det tar evigheter innan dom får nåt gjort. Man blir helt slut!" 


"Att sitta i fängelse är som en teater. Man har en väldigt tydlig roll. Fångarna har alltid fel och personalen har alltid rätt."


"Att sitta i fängelse är som att bo i ett kollektiv som drivs av sverigedemokrater." 


"Att sitta i fängelse är som att bo i ett kommentarsfält på internet." 


"Eftersom ingen bryr sig om eller tror på vad en fånge eller brottsling säger kan man säga som man säger om Las Vegas: Det som händer i fängelse stannar i fängelse. "


"Att sitta i fängelse är som i skolan när man var liten på 80-talet. Inget internet, mobbing och ingen kunskap om NPF."

"Om man skulle räkna fängelseår som hundår skulle en månad vara ett år."



"Att komma ut ur fängelse är som att lämna en sekt, man lär sig uppskatta sunt förnuft."